På årets studentlunch höll Rasmus Wedahl i VO22 detta elevens tal till studenterna:
Exordium-
Det här är en sån där stund i livet som på något sätt trotsar alla ord.
Jag skulle nästan beskriva det som att försöka fånga vinden i en burk.
Man känner allt på en och samma gång, men man kan fortfarande inte riktigt förklara det.
Hjärtat rusar av glädje, ens huvud snurrar av morgondagens förväntan och kroppen vibrerar av nervös lycka.
Det är en märklig, förunderlig, balans mellan att stå med ena foten kvar i allt man känner till, och den andra på väg ut i stora, okända, vuxenlivet.
Mitt i alla dessa förvirrade kaosartade känslostormar så finns det hopp.
Ett hopp så starkt att man nästan lyfter från marken.
Narratio-
Det finns något magiskt med att stå här idag. För oss alla egentligen.
Efter tre år så ligger en hel del bakom oss, tidiga morgnar, sena kvällar, uppgifter, prov, noll motivation, helt plötslig motivation, plötslig falsk motivation och frågan vi ställt mer än vi kan räkna ”betygsätt det här?”
Även i jobbiga stunder mitt i allt så har vi haft skratt.
Efter vi halkat på isfläckar, snöbollskrig, poängjakt och så mycket mer.
Gånger vi suttit i grupprum och svurit upp och ner till läraren att vi ska plugga.
Men istället så har vi skvallrat, pratat framtid, om livet, om hur på tok för lite hade pluggat inför morgondagens prov.
Propositio-
Och nu när jag står här framme så kommer tre ord till mig – hopp, glädje och lycka. Tre ord som antagligen får er att tänka att jag ska börja sjunga en Disney-Låt.
Jag kommer dock spara era öron från min sångröst idag. Det lovar jag.
Men dessa tre ord är faktiskt viktiga…
Mycket viktigare än vad man tror..
För vi alla har känt motsatsen.
Oro, trötthet och känslan av meningslöshet.
Så att vi alla står här idag, det är stort. Lycka är inte alltid att allt vi gör går bra.
Nej..
Det är att man hittar något fint…
Mitt i att det går fel…
Att någon hjälper när man själv inte orkar.
Att skratta när man egentligen vill gråta. Att man får göra omprov…
Om och om igen..
Och igen..
Argumentatio-
Det viktiga i det lilla, alltså hopp, det är något många underskattar.
Hopp är det som får oss att fortsätta kämpa..
Att gå upp ännu en morgon, fastän att det regnar.
Att testa en gång till, fast än att man fick F på senaste provet.
Att tro att det kommer ordna sig..
Trots att det känns som att man kommer drunkna i en tsunami av uppgifter.
Men glädje då?
Det är att sitta i solen på lunchen och känna att man inte är ensam.
Att någon annan förstår exakt vad man menar.
Även om denna någon bara mumlar något och gör en instämmande gest.
Att vara omgiven med människor som har varit där genom allt.
Både i höga toppar och de djupaste dalarna.
Och står kvar ändå.
Vi kanske inte minns allt vi lär oss. Men vi kommer att minnas känslan.
Känslan av att höra till. Att vara en del av något större. Känslan av att faktiskt klara av det.
Peroratio-
Så, vad ska vi lämna med idag?
Förutom betyg, kanske lite lättnad och några skolböcker som man glömt att lämna tillbaka.
Vi lämnar med vetskapen och styrkan av att ha klarat av något.
Att ha åstadkommit något.
Vi bär med oss hoppet av att vi klarar av mer.
Och viktigast, så tar vi och lämnar med minnen.
Både de vi redan skrattat åt, och det som bara kommer kännas bättre med tiden.
Vad som än händer från och med nu..
Så ska vi ta med oss det här.
Att lycka är sällan perfekt….
Men..
Det är äkta. Och genom gymnasiet har vi känt lycka, mitt i kaoset.
Jag vill tacka alla här för att ni har delat alla känslor..
Bra som dåliga. Alla lärare som på något sätt orkat med oss alla.
Tacka er själva för att ni orkat.
